I en godisbutik

Valley of Fire, Nevada (Klicka för större bild)

Valley of Fire kan närmast liknas vid en godisbutik. Färgerna i landskapet är som hämtade från en påse smågodis, helt underbara nyanser i allt från gult, aprikos till knallrött. Att släppa ut en fotograf här är som att släppa ett barn i en godisbutik
och faktum är att jag nog var lika tjurig som ett barn som inte får godis. Väder som inte samarbetar, dåligt flyt i fotograferandet och hemlängtan har en förmåga att göra mig rätt tjurig.

Redan innan jag åket över till USA denna gången hade jag bestäm att det skulle bli sista resan på ett tag till öknen. Känslan var att öknen visste detta och ville ge mig något att bita i och kanske framför allt skapa en revanchlust som gör att jag måste tillbaka.

Just innan jag tog bilden satt jag på klippan och strök min hand över den porösa sandstenen. Tyst för mig själv frågade jag landskapet varför det gör de så svårt för mig och förklarade att jag faktiskt ska komma tillbaka det ska bara dröja lite, det lättand min tjurighet och landskapets samarbetsvilja.
Man behöver vara lite ödmjuk mot sina motiv, det var ju faktiskt Valley of Fire som skapade ökenbacillen hos mig första resan hit och jag ska tillbaka. Jag älskar ju att vara ett barn i en godisbutik, speciellt när jag faktiskt får godis.

Älskar öknen

Morgon i Cayonlands, Utah

När vi kom till Canyonlands blev jag återigen påmind om varför jag älskar öknen så otroligt mycket. Att sitta på en klippa och se solen går upp och inte höra annat än några korpar som flyger fram och tillbaka är att leva det goda livet.
Tystheten är så kompakt att du nästan kan ta på den, ibland är det knappt att man vågar röra sig för att man kommer att störa tystnaden.
Nu är ju tyvärr inte alla områden som Canyonlands, nä det finns en motsats och den heter Moab. Staden som måste ha mer jeepar än invånare och definitivt mer mtb-cyklar.

Här pulserar adrenalinet i varenda gathörn och den ena människan är coolare än den andra. Men visst är skönt att sätta sig vid ett bord och äta god mat istället för att värma på ytterligare en burk chili.

Men jag kan inte komma från känslan att vara på fel ställe. Jag är inte skapt för Moab så är det bara. Jag saknar tystnaden, ensligheten och mörkret. Det låter säkert som att jag är folkskygg vilket jag definitivt inte är.
Men öken för mig är inte adrenalin och puls, det är eftertanke och tid att se och uppleva. Jag vill hinna sitta på en sten och se solen strålar lysa, jag vill hinna se och känna med hela kroppen, jag vill vara närvarade.
Det kan jag i öknen det är de som gör den så speciell för mig.

Ni är tio minuter sena

Stud Horse Point – Arizona

Efter mycket irrande på små grusvägar hoppades vi att vi äntligen var på rätt väg mot Stud Horse Point. Hur ska man kunna hitta rätt när gps-kordinaterna man försöker följa inte stämmer och det är avtagsvägar till höger och vänster precis överallt.

Och för att göra allt lite mer besvärligt fick vi möte på en väg där man inte kan mötas. Den mötande bilen vevade ner rutan och frågade glatt om vi visste vart vi var på väg. Jo vi tror det eller vi hoppas åtminstånde att det är rätt.

Han bekräftade att vi var på rätt spår men vi var tio minuter sena för att få bilden. Vilken bild? Vet han vilka bilder vi ville ta? Vi såg funderande på varandra och fortsatte köra.

När vi väl kom fram insåg vi att vi snarare var för tidiga, ljuset skulle inte bli bra på minst en timma. Vår plan var att använda efterglöden till att lysa upp de ljusa klipporna och jobba med långa tider. Efterglöden kommer först en stund efter solen gått ner.

När jag tänker på hans kommentar så blir jag både lite full i skratt och sorgsen. Han var så inkörd på vad han hade läst någonstans, men framförallt blir jag sorgsen på att han missade det riktigt fina ljuset.

Varför åka från en fin plats innan det blivit mörkt?

Att följa sin instinkt

Aspar, Grand Canyon Nationalpark (Klicka för större bild)

När vi kom till Grand Canyon tog jag ett djupt andetag, otroligt vad häftigt det var. Så stort och så vackert att det kändes omöjligt att föreviga på bild. Omöljigt också för att man behöver vassa armbågar för att stånga sig fram till den bästa platsen, där står man sedan på rad som packade sillar och tar samma bilder som alla andra. För mig blev det en total kreativ blockad.
Efter en kväll och en morgon vid canyonen var jag rätt less på att inte få ta mina bilder, de som jag brinner för, de som gör mig glad och får min kreativitet att släppas fri.
På väg tillbaka till campingen den morgonen körde vi genom en skog av aspar och granar. Jag såg något i ögonvrån som fick mig att reagaera, den första känslan var att vända bilen och köra tillbaka vilket jag gjorde.
Oj vad jag är glad att jag lät känslan tala och reagera på instinkten. Mina bilder på Grand Canyon blekar brevid mina kära träd.

Så dagens lärdom är att följa sin instinkt och att ta på sig vantar när det är 3 grader kallt!

Att vända en känsla

Det två uppgivna och småirriterade fotografer som lämnade Death Valley med kurs mot Valley of Fire i Nevada.
En välbehövlig dusch, en kall öl, en kopp kaffe och sol. En bra uppladdning för en kväll bland de intima landskapen.
Jag tror fortfarande inte att jag förstår hur mycket jag älskar det stället och hur mycket det har påverkat mig som fotograf och människa. Det var här kärleken till öknen väcktes på allvar för två sedan. Skulle jag bara få besöka ett ställe till innan jag går till sista vilan skulle det nog bli Valley of Fire.
Att ströva fram bland stenar i regnbågens alla färger och söka sina motiv är som att leva i en dröm som man inte vill ska ta slut.
Ett amerikanskt par jag träffade under kvällen sa: ”Vi hade bara tänkt stanna ett par dagar men vi blir nog kvar ett tag”.

Det är Valley of Fire, när du väl är här vill du inte härifrån.
Kan en känsla vara starkare än så?

Jag kommer alltid älska

Sanddyner – Death Valley (klicka för större bild)

Så bär det snart av igen. Om ungefär en vecka åker jag till USA för att tillbringa tre veckor i mina älskade ökenområden. Det blir den fjärde resa på tre år.
När jag kom hem från första resan längtade jag tillbaka så mycket att jag lovade mig själv att tillbringa en månad per år i öknen. Det har jag nu hållt i tre år.
Det känns som att komma hem när jag sätter mig i bilen och kör ut ur Las Vegas. Ja jag säger kör ut ur Las Vegas. För den stan kommer aldrig kännas som hemma. Jag är inte ens säker på att den finns. Den kan vara en stor illusion.

Detta blir faktiskt sista resan på ett tag. Det är så mycket mer jag vill se, uppleva och så mycket som lockar i framtiden. Öknen kommer alltid ligga nära mitt hjärtat och jag kommer definitivt att återkomma.
Att bestämma att det inte ska bli någon mer resa på ett tag har inte varit lätt. Det känns som när man i ett förhållande bestämmer att man inte ska leva ihop längre. Det kommer bli en separationsångest som jag verkligen inte ser framemot. Jag kommer alltid att älska den hårda, karga och ogästvänliga öknen på det där speciella sättet som gör att man alltid vill tillbaka.

The Needles

The Needles – Canyonlands Nationalpark (Klicka för större bild)

Att se nya platser kan vara lika frustrerande som inspirerande. Det finns ju alltid en bild i huvudet om hur det ska se ut. Vad händer om din bild inte stämmer med verkligheten? Eller gör den någonsin det? Om du är som jag så stämmer den inte ofta. Visst har vi en förmåga att tänka oss allt i bästa möjliga scenario? Så var det åtminstånde när jag kom till Canyonlands Nationalpark och området The Needles. Jag hade inte sett så mycket bilder men ändå tillräckligt många för att bygga ett landskap i min fantasi som var bland det bästa jag sett.

Om det var som jag tänkt? Nä inte denna gången heller. När ska man lära sig egentligen?

Flera av platserna jag besökte för att hitta en bra plats för kvällen var inte alls så bra som jag hade hoppats på. Timma efter timma åkte jag från plats till plats i bilen och vandrade sedan ut för att hitta något som jag blev inspirerad av. Jag blev mer och mer sliten. Värmen och den stekande solen tog ut sin rätt. Jag hällde i mig vatten som bara rann rakt igenom.

Mitt sista hopp stod till en Jeep trail som har det fina namnet Elephant hill. Jag fick hög puls bara av att se bilar köra upp. Jisses det var så långt från en väg man kan komma. Jag konstaterade också att jag gick upp snabbare än bilarna körde. Det är då man undrar om bilar verkligen ska vara över allt. Enligt kartan skulle jag ha en fin vy en bit från vägen mot söder. Min förhoppning var att det skulle driva in lite moln och att jag skulle få kvällssolen in på klipporna. Visst det skulle nog kunna bli bra. Tillbaka till bilen för att fylla på energidepåerna sedan ut igen när solen började dala.

Där satt jag sedan på en klippa med den värmande solen i ansiktet och kameran klar på stativet. Väntades på att solen skulle komma i rätt position. Tystnaden var påtaglig och så snart solen gått ner så började fladdermössen jaga i luften just ovanför mig. En stund som hämtad ur en bok om hur det fina livet ska levas.

En chansning som inte gick hem… eller?

Hur mycket man än planerar finns det alltid delar man inte kan styra. För mig handlar det ofta om väder svårt att planera och ännu svårare att styra. Sydvästra USA i juni är faktiskt väldigt lätt när det gäller väder. Förvänta dig klarblå himmel alla dagar från morgon till kväll. Ser du ett moln reagera snabbt och ha ett lager med bra platser som du kan välja från.

Det där med att hitta rätt ställe är långt ifrån enkelt. Jag hade rekat mycket i området där jag var. Men en titt på kartan och himlen fick mig att tro att de ställen jag hade på lager inte skulle vara perfekt. Molnen låg i norr vilket innebar att jag ville fotografera mot norr. Alla platser jag hade bra koll på låg mot söder eller mot norr med höga klippor som skulle skymma molnen. Jag tog helt enkelt en chansning och vandrade iväg upp för en galet brant och backe och in i en canyon som skulle ta mig till en platå där jag skulle ha bra utsikt mot norr och också förhoppningsvis kunna hitta lite förgrunder.

30 grader varmt i skuggan och ingen skugga där jag gick i kombination med 17 kg utrustning på ryggen har en förmåga att göra vandringen lite mindre bekväm. Det blötaste inom många milsradie i öknen var troligen jag.

Och för att göra allt lite värre och testa mitt humör var de stället jag tittat ut riktigt riktig dålig.  Molen hade nämligen förflyttat sig till söder och min chansning var helt fel. En titt på kartan visade att om jag fortsatte utmed den stigen jag var på skulle jag komma till en ny platå som jag varit vid innan där jag visste att det fanns stort potential och utsikt mot söder.

Så upp med säcken på ryggen och vidare. Efter bara några hundra meters vandring gick jag förbi ett fantastiskt litet område med klippformationer som hämtade ur mina drömmar. Hinner jag stanna eller missar jag molnen då? Vadå hinner, jag måste stanna!

Klippvägg, Capitol Reef Nationalpark – Utah

Fram med kamera och stativ. Nu blev livet om möjligt ännu svettigare. Mitt i solen mot en klippvägg och ingen vind. Men vad gjorde det. Jag hade det så bra man kan ha de. När solen flyttat sig över himlen så den började lysa på mitt motiv gav jag upp och jagade snabbt vidare mot platån som var målet.

Väl framme låg molnen precis där jag hoppats att dom skulle. Vilken lättnad och vilken kväll det blev. Helt klart en av de bättre jag haft i Utah. Molnen varierade hela tiden så det var bara att stå och njuta av naturens mäktiga skådespel.

Capitol Dome, Capitol Reef Nationalpark – Utah

Plötsligt slog det mig…. jag måste gå hela vägen tillbaka i nattens mörker, utan pannlampan som låg kvar i tältet. Jättebra Patrik, verkligen genomtänkt.

Som tur var blev jag räddad från en nattvandring i mörkaste mörker av två tyska fotografer som erbjöd mig lift till campingen. Ibland faller allt bara på plats trots att det ser rätt dåligt ut.

En chansning kan gå riktigt fel men ändå vara helt rätt.

Copyright © Fotograf Patrik Larsson