Det vardagliga

snö

Vi landskapsfotografer är ofta slavar under fantastiska landskap och episkt ljus. Vårt sökande efter det mäktigaste landskapen går världen runt. Framför våra kameror har vi sanddyner i Afrika, berg i Alperna och glaciärer i Sydamerika.
Någonstans i sökandet efter mäktiga och storslagna motiv missar vi lätt det vardagliga – motiven som du ser dagligen och som du kanske inte tänker på men som kan bli bra på bild.
Det vi ser varje dag blir inte en wow-upplevelse och då kräver det mer av oss som fotografer.

Visst är det svårare att få en bra bild på sin bakgård än att få en bra bild i ett storslaget land som USA. Att kunna följa guideböcker och färdiga stigar till de häftigaste motiven är ju faktiskt inte så svårt, men att se bortom ikonerna kan vara svårt, Även här finns det vardag som är fantastisk intressant att uppleva.

Om nu bilder i vardagen är svårare så är det ett bra sätt att höja standarden på sina bilder, att rikta kameran mot det som är vardag. Varför inte utmana dig själv att leta motiv i det du ser varje dag? Där finns också känslor, former och strukturer som kan resultera i starka bilder. Kanske är det vardagliga för just dig det du ser i en park i stan där du bor eller i ett industriområde du passerar på väg till jobbet.

Det finns även många motiv som uppenbarar sig när du inte har kamerna med dig, men glöm inte att mobiltelefonen är en utmärkt kamera (som jag skrev om i inlägget “Detta kan Instagram lära dig”).

Jag uppmuntrar dig att se dig omkring lite extra mycket nästa gång du går till jobbet eller tar en promenad i ditt närområde. Visst finns där motiv!

Ibland orkar man bara inte

20121024_072011_0043

Deer Creek, Utah – Oktober 2012

Ibland är tröttheten bedövande. Hur man än försöker finns det ingen energi att uppbringa. Vi släpar oss iväg till jobbet och gör vår plikt, men utan lust och utan glädje. Det kan vara under några dagar, veckor eller månader. Ju längre desto värre.

När denna trötthet kommer under en fotoresa blir det verkligen trögt. Jag har alltid varit taggad och energifylld inför alla fotoresor, men så i höstas när det åter var dags för tre veckor i sydöstra USA så kände jag mig trött, sliten och ville egentligen bara vara kvar hemma.
Många morgonar när de andra gick upp för att fotografera soluppgången låg jag kvar och sov i tältet. Dels för att jag innerst inne visste att just nu var vi inte bland mina favoritmotiv, men också för att energin var slut. Mina energidepåerna var helt tömda.

För mig fungerar det så att när energin är slut så försvinner kreativiteten, men ibland behövs det väldigt lite för att väcka den till liv för en stund. En morgon på den primitiva, men underbara, campingen vid Deer Creek i Utah hade jag valt att ha sovmorgon. Det hade varit klarblå himmel alltför många dagar och vi var två veckor in i resan och jag var väldigt sliten och omotiverad.

När jag till slut vaknade så tog jag min kameraväska och mitt stativ och gick bort till ett litet träsk vid infarten till campingen. Där hade jag sedan 15 underbara minuter. Jag kände snabbt hur jag hittade motiv som inspirerad och att, kreativiteten och lusten att fotografera kom krypande tillbaka.

När mina vänner kom tillbaka efter sin tidiga morgon var det dags för långfrukost med bacon, ägg och kaffe. Nog hade energin tagit sig upp ett par steg och när man sitter i solen med en kopp gott kaffe och ser tillbaka på en bra morgon är man rätt nöjd för stunden.

Jag har med tiden börjat inse att om inte energin finns så försöker jag inte tvinga mig ut med kameran. Det är ingen idé. Då tar jag heller en promenad i stan, läser en bok eller träffar en vän. Att göra något annat ger mig mer inspiration och ny energi än de halvbra bilder jag kommer hem med om jag egentligen inte orkar eller vill vara ute.

Det här med att vänta

Att vänta tillhör vår vardag.
Vi väntar på bussen, tåget och tunnelbanan. Vi sitter i bilkö och står i kö till bankomaten. Och dom flesta av oss verkar tycka att väntan är något negativt. Mest av allt verkar vi ogilla att vänta på datorn. Dom där sekunderna som känns så galet långa. Du känner säkert igen det. Frustrationen tilltar så fort man ser ett timglas eller en badboll på skärmen. Och skulle den där bilden inte sparas på en sekund blir vi tokiga.
Jag tillhör dom som verkligen inte gillar att vänta, speciellt inte på datorn. Det känns som att mitt liv rycks från mig. Känns som att dagarna rinner iväg och livet förkortas med år under en förmiddag.

Men så kommer  jag ut, att vänta i naturen är för mig förknippat med något positivt. Att ställa upp kameran vid sitt motiv och se ljuset komma eller försvinna. Då tickar minuterna iväg i ett behagligt tempo. Hjärnan hinner med intrycken och kroppen varvar ner. Att sitta på en sten och bara vara är något jag lärt mig att uppskatta. Är man själv har man tid och tänka, fundera och sortera tankebanor. Är man flera kan väntan vara hur kul som helst.

Så kommer den dagen då man bara sitter där. Utan att vänta på något. Bara för att man vill sitta, bara för att man vill tänka och bara för att njuta. Det är naturens kraft.

Copyright © Fotograf Patrik Larsson