Att följa sin instinkt

Aspar, Grand Canyon Nationalpark (Klicka för större bild)

När vi kom till Grand Canyon tog jag ett djupt andetag, otroligt vad häftigt det var. Så stort och så vackert att det kändes omöjligt att föreviga på bild. Omöljigt också för att man behöver vassa armbågar för att stånga sig fram till den bästa platsen, där står man sedan på rad som packade sillar och tar samma bilder som alla andra. För mig blev det en total kreativ blockad.
Efter en kväll och en morgon vid canyonen var jag rätt less på att inte få ta mina bilder, de som jag brinner för, de som gör mig glad och får min kreativitet att släppas fri.
På väg tillbaka till campingen den morgonen körde vi genom en skog av aspar och granar. Jag såg något i ögonvrån som fick mig att reagaera, den första känslan var att vända bilen och köra tillbaka vilket jag gjorde.
Oj vad jag är glad att jag lät känslan tala och reagera på instinkten. Mina bilder på Grand Canyon blekar brevid mina kära träd.

Så dagens lärdom är att följa sin instinkt och att ta på sig vantar när det är 3 grader kallt!

En helg på Knuthöjdsmossen

Att kunna summera en helg i en bild tillhör inte vanligheterna för mig. Men efter min workshop-helg i Bergslagen tror jag att jag kan det. Den innehåller det som jag såg kände och vill tillbaka till.

Imorgon lämnar jag Sverige för tre veckor i sydvästra USA och jag hoppas kunna dela bilder med er under tiden. Önskar er några fina oktoberveckor.

Morgon på Knuthöjdsmossen (Klicka för större bild)

Jag kommer alltid älska

Sanddyner – Death Valley (klicka för större bild)

Så bär det snart av igen. Om ungefär en vecka åker jag till USA för att tillbringa tre veckor i mina älskade ökenområden. Det blir den fjärde resa på tre år.
När jag kom hem från första resan längtade jag tillbaka så mycket att jag lovade mig själv att tillbringa en månad per år i öknen. Det har jag nu hållt i tre år.
Det känns som att komma hem när jag sätter mig i bilen och kör ut ur Las Vegas. Ja jag säger kör ut ur Las Vegas. För den stan kommer aldrig kännas som hemma. Jag är inte ens säker på att den finns. Den kan vara en stor illusion.

Detta blir faktiskt sista resan på ett tag. Det är så mycket mer jag vill se, uppleva och så mycket som lockar i framtiden. Öknen kommer alltid ligga nära mitt hjärtat och jag kommer definitivt att återkomma.
Att bestämma att det inte ska bli någon mer resa på ett tag har inte varit lätt. Det känns som när man i ett förhållande bestämmer att man inte ska leva ihop längre. Det kommer bli en separationsångest som jag verkligen inte ser framemot. Jag kommer alltid att älska den hårda, karga och ogästvänliga öknen på det där speciella sättet som gör att man alltid vill tillbaka.

The Needles

The Needles – Canyonlands Nationalpark (Klicka för större bild)

Att se nya platser kan vara lika frustrerande som inspirerande. Det finns ju alltid en bild i huvudet om hur det ska se ut. Vad händer om din bild inte stämmer med verkligheten? Eller gör den någonsin det? Om du är som jag så stämmer den inte ofta. Visst har vi en förmåga att tänka oss allt i bästa möjliga scenario? Så var det åtminstånde när jag kom till Canyonlands Nationalpark och området The Needles. Jag hade inte sett så mycket bilder men ändå tillräckligt många för att bygga ett landskap i min fantasi som var bland det bästa jag sett.

Om det var som jag tänkt? Nä inte denna gången heller. När ska man lära sig egentligen?

Flera av platserna jag besökte för att hitta en bra plats för kvällen var inte alls så bra som jag hade hoppats på. Timma efter timma åkte jag från plats till plats i bilen och vandrade sedan ut för att hitta något som jag blev inspirerad av. Jag blev mer och mer sliten. Värmen och den stekande solen tog ut sin rätt. Jag hällde i mig vatten som bara rann rakt igenom.

Mitt sista hopp stod till en Jeep trail som har det fina namnet Elephant hill. Jag fick hög puls bara av att se bilar köra upp. Jisses det var så långt från en väg man kan komma. Jag konstaterade också att jag gick upp snabbare än bilarna körde. Det är då man undrar om bilar verkligen ska vara över allt. Enligt kartan skulle jag ha en fin vy en bit från vägen mot söder. Min förhoppning var att det skulle driva in lite moln och att jag skulle få kvällssolen in på klipporna. Visst det skulle nog kunna bli bra. Tillbaka till bilen för att fylla på energidepåerna sedan ut igen när solen började dala.

Där satt jag sedan på en klippa med den värmande solen i ansiktet och kameran klar på stativet. Väntades på att solen skulle komma i rätt position. Tystnaden var påtaglig och så snart solen gått ner så började fladdermössen jaga i luften just ovanför mig. En stund som hämtad ur en bok om hur det fina livet ska levas.

Härliga dagar i Blekinge

Under helgen har jag tillbringat några dagar i Blekinge. Lite minisemester som skulle kombineras med fotografering. Vilket härligt landskap jag fick uppleva. Visst jag såg inte hela Blekinge, långt ifrån. Men jag såg tillräckligt för att veta att jag verkligen vill komma tillbaka och att jag absolut vill hålla workshop där.
Blekinge har länge varit ett svart hål på min karta. Liksom Småland och en hel hög andra landskap är. Får verkligen försöka ändra på det. Det lär ju finnas så mycket underbart att upptäcka.

Att skärgården skulle vara fin hade jag hört men att det också skulle finnas härliga platser i inlandet var faktiskt lite en överaskning. Undrar när man ska lära sig att vara mer öppen i sinnet?

Två morgnar tillbringades vid kusten. Två väldigt olika morgnar. Den första var stilla och lugn. Havet låg som en spelgel, fåglarna flöt som ovan vattenytan och livet kändes så lätt. För mig som är van vid den karga västkusten var alla växter långt ute i havsbandet något nytt och otroligt vackert. I det kala och karga Bohuslän finns visserligen den vackra triften men vid denna tiden på året är det rätt färglöst vilket man absolut inte kan säga om Blekinge. Långt bak i mitt huvud tror jag mig ha hört att skärgården kallas den blommande skärgården. Om jag minns rätt är dock långt ifrån säkert.

Stilla morgon på Stärnö

Nästa morgon var det blåsigare och molnen hade en helt annan karaktär. Vilket bidrog till en helt annan bild som blev mycket mer dramatisk. Jag konverterade den senare till svartvitt som framhäver dramatiken och formerna på ett mycket bättre sätt. Att det ens blev några bilder denna morgon är faktiskt djupt imponerande. Jag var så trött att ögonen bara inte ville hålla sig öppna. Då är man glad att man kan åka tillbaka till ett hotell sätta i sig en jättefrukost och sen krypa ner i sängen igen.

Blöta fötter på Boön

Visst är det facinerande hur olika bilder det kan bli från nästan samma plats.

Söderåsen våren 2012

Det finns få ställen i Sverige som jag tycker så mycket om som Söderåsens nationalpark. Att ströva omkring i bokskogen när träden knoppas är fantastiskt. Under våren bestämde jag träff med Fredrik Boo för att få lite tips på nya ställen. Är det någon som kan åsen så är det Fredrik, konstigt vore väl annars då han bor nära och vistas mycket i skogarna på och runt åsen.

Vilka ställen han visade för mig. Jag insåg rätt snart att det jag sett bara är en skrapning på ytan. Det finns massor av bilder som bara väntar på att tas.

En av platserna vi besökte var Klövaravinen dit jag sedan tog med vår workshopgrupp. Tror inte att någon var besviken på det stället. Åtminstone inte jag. Jag tog en av mina absoluta favoritbilder från våren under helgen. Dessutom blev det den bilden som satte stilen för sommarens utställning på Koster där den varit mycket uppskattad.

Grenarna vid Klövaravinen som oväntat blev sommarens mest uppskattade bild.


Grenverk, Söderåsen


Annars måste jag säga att jag är svag för området runt Skäralidsravinen. Jag var där för ett par veckor sedan för att se hur det såg ut nu på sommaren och andas lite skön luft. När jag står vi ravinens kant och blickar ut längtar jag verkligen till hösten. Visserligen ska jag vara tre veckor i USA under oktober men hoppas hinna ett par besök i början på november. De riktiga höstfärgerna får vänta till nästa år.

Sen är det ju snart vår igen och då står jag där igen och njuter.

Lövsprickning – Skäralid


Solens första strålar, Skäralid

Det här med att vänta

Att vänta tillhör vår vardag.
Vi väntar på bussen, tåget och tunnelbanan. Vi sitter i bilkö och står i kö till bankomaten. Och dom flesta av oss verkar tycka att väntan är något negativt. Mest av allt verkar vi ogilla att vänta på datorn. Dom där sekunderna som känns så galet långa. Du känner säkert igen det. Frustrationen tilltar så fort man ser ett timglas eller en badboll på skärmen. Och skulle den där bilden inte sparas på en sekund blir vi tokiga.
Jag tillhör dom som verkligen inte gillar att vänta, speciellt inte på datorn. Det känns som att mitt liv rycks från mig. Känns som att dagarna rinner iväg och livet förkortas med år under en förmiddag.

Men så kommer  jag ut, att vänta i naturen är för mig förknippat med något positivt. Att ställa upp kameran vid sitt motiv och se ljuset komma eller försvinna. Då tickar minuterna iväg i ett behagligt tempo. Hjärnan hinner med intrycken och kroppen varvar ner. Att sitta på en sten och bara vara är något jag lärt mig att uppskatta. Är man själv har man tid och tänka, fundera och sortera tankebanor. Är man flera kan väntan vara hur kul som helst.

Så kommer den dagen då man bara sitter där. Utan att vänta på något. Bara för att man vill sitta, bara för att man vill tänka och bara för att njuta. Det är naturens kraft.

En chansning som inte gick hem… eller?

Hur mycket man än planerar finns det alltid delar man inte kan styra. För mig handlar det ofta om väder svårt att planera och ännu svårare att styra. Sydvästra USA i juni är faktiskt väldigt lätt när det gäller väder. Förvänta dig klarblå himmel alla dagar från morgon till kväll. Ser du ett moln reagera snabbt och ha ett lager med bra platser som du kan välja från.

Det där med att hitta rätt ställe är långt ifrån enkelt. Jag hade rekat mycket i området där jag var. Men en titt på kartan och himlen fick mig att tro att de ställen jag hade på lager inte skulle vara perfekt. Molnen låg i norr vilket innebar att jag ville fotografera mot norr. Alla platser jag hade bra koll på låg mot söder eller mot norr med höga klippor som skulle skymma molnen. Jag tog helt enkelt en chansning och vandrade iväg upp för en galet brant och backe och in i en canyon som skulle ta mig till en platå där jag skulle ha bra utsikt mot norr och också förhoppningsvis kunna hitta lite förgrunder.

30 grader varmt i skuggan och ingen skugga där jag gick i kombination med 17 kg utrustning på ryggen har en förmåga att göra vandringen lite mindre bekväm. Det blötaste inom många milsradie i öknen var troligen jag.

Och för att göra allt lite värre och testa mitt humör var de stället jag tittat ut riktigt riktig dålig.  Molen hade nämligen förflyttat sig till söder och min chansning var helt fel. En titt på kartan visade att om jag fortsatte utmed den stigen jag var på skulle jag komma till en ny platå som jag varit vid innan där jag visste att det fanns stort potential och utsikt mot söder.

Så upp med säcken på ryggen och vidare. Efter bara några hundra meters vandring gick jag förbi ett fantastiskt litet område med klippformationer som hämtade ur mina drömmar. Hinner jag stanna eller missar jag molnen då? Vadå hinner, jag måste stanna!

Klippvägg, Capitol Reef Nationalpark – Utah

Fram med kamera och stativ. Nu blev livet om möjligt ännu svettigare. Mitt i solen mot en klippvägg och ingen vind. Men vad gjorde det. Jag hade det så bra man kan ha de. När solen flyttat sig över himlen så den började lysa på mitt motiv gav jag upp och jagade snabbt vidare mot platån som var målet.

Väl framme låg molnen precis där jag hoppats att dom skulle. Vilken lättnad och vilken kväll det blev. Helt klart en av de bättre jag haft i Utah. Molnen varierade hela tiden så det var bara att stå och njuta av naturens mäktiga skådespel.

Capitol Dome, Capitol Reef Nationalpark – Utah

Plötsligt slog det mig…. jag måste gå hela vägen tillbaka i nattens mörker, utan pannlampan som låg kvar i tältet. Jättebra Patrik, verkligen genomtänkt.

Som tur var blev jag räddad från en nattvandring i mörkaste mörker av två tyska fotografer som erbjöd mig lift till campingen. Ibland faller allt bara på plats trots att det ser rätt dåligt ut.

En chansning kan gå riktigt fel men ändå vara helt rätt.

Copyright © Fotograf Patrik Larsson