Älskar öknen

Morgon i Cayonlands, Utah

När vi kom till Canyonlands blev jag återigen påmind om varför jag älskar öknen så otroligt mycket. Att sitta på en klippa och se solen går upp och inte höra annat än några korpar som flyger fram och tillbaka är att leva det goda livet.
Tystheten är så kompakt att du nästan kan ta på den, ibland är det knappt att man vågar röra sig för att man kommer att störa tystnaden.
Nu är ju tyvärr inte alla områden som Canyonlands, nä det finns en motsats och den heter Moab. Staden som måste ha mer jeepar än invånare och definitivt mer mtb-cyklar.

Här pulserar adrenalinet i varenda gathörn och den ena människan är coolare än den andra. Men visst är skönt att sätta sig vid ett bord och äta god mat istället för att värma på ytterligare en burk chili.

Men jag kan inte komma från känslan att vara på fel ställe. Jag är inte skapt för Moab så är det bara. Jag saknar tystnaden, ensligheten och mörkret. Det låter säkert som att jag är folkskygg vilket jag definitivt inte är.
Men öken för mig är inte adrenalin och puls, det är eftertanke och tid att se och uppleva. Jag vill hinna sitta på en sten och se solen strålar lysa, jag vill hinna se och känna med hela kroppen, jag vill vara närvarade.
Det kan jag i öknen det är de som gör den så speciell för mig.

If you enjoyed this post, please consider leaving a comment or subscribing to the RSS feed to have future articles delivered to your feed reader.

Kommentera


Namn*

Epostadress (kommer inte visas)*

Webbplats

Din kommentar*

Skicka kommentar

Copyright © Fotograf Patrik Larsson