Glädje

Färgprakt, Zion Nationalpark – Utah (Klicka för större bild)

Att sakta glida ner genom serpentinsväng efter serpentinsväng mot campingen i Zion nationalpark, trummande på ratten sjungandes till contryn som skrålade i högtalarna. Det mina vänner det är en av de bästa känslorna man kan ha. Det är som att vara nyförälskad, ni vet när det inte finns några problem.
Så var det för mig ikväll, jag brydde mig inte om att molen låg rosa över bergen och att ljuset var sådär magiskt vackert. Jo, jag brydde mig för jag njöt, av varenda sväng, jag sjöng som en galning och trummade på allt jag kom över och tänkte på allt jag gillar.
Tänk vad en eftermiddag med bra fotografering kan göra. Jag bara älskar Zion, det finns så mycket möjligheter och gillar man träd jag då är man nog så när himlen man faktiskt kan komma.
Att ströva fram i en uttorkad flodbädd i en färgprakt som får ett nyårsfyrverkeri att bleka och leta efter kompositioner, fundera, stanna och titta. Är det en bild jag ska ta nu eller ska jag vänta? Är ljuset som bäst? Var står egentligen solen?
Alla dessa tankar som vissa dagar tär på en är nu som ren energi för kroppen. Nu lever jag och nu njuter jag av varenda exponering.
Att få den här eftermiddagen var otroligt viktigt, det har studlats varit trögt och längtan efter värmen och närheten hemma har varit stor. Nu känns det som jag faktiskt fått något för alla tunga stunder.
Det är med ren gläde jag ser fram emot de kommande dagarna även om jag vet hur snabbt och lätt känslan kan vända.
Ikväll är jag dock orubblig i min lycka.

Åka till Amerika och fotografera kottar

Ponderosa Pine kottar, Boulder – Utah (klicka för större bild)

Det är en ofantligt stor skillnad på vad man tänker att man ska göra och det man faktiskt gör. Speciellt sant är detta när man åker på resa för att fotografera. Man planerar och planerar, läser på månader i förväg. I huvudet bygger man upp en dröm av vilka bilder man ska ta. Inte sällan är fantasibilden långt ifrån sann och helt omöjlig att leva upp till.

Det blev extremt tydligt för mig när vi kom till den lilla byn Boulder i Utah.
Jag var där i juni och hittade ett par ställen som verkligen hade stor potential och som jag ville utforska mer. Jag behöver säkert inte säga att det inte blev som jag tänkt.
Sommaren i Utah är till 99% klarblå himmel vilket hösten inte brukar vara. Nu verkar detta vara året då inget stämmer. Klarblå himmel och starka vindar, det finns troligen inget värre när man ska fotografera landskap. Efter första kvällen var jag rätt frustrerad. Det hör väl tillsaken att det verkligen inte hade varit några superdagar innan heller.
Efter en kväll och en morgon var jag rejält less. Tanken på att åka till Las Vegas och spela bort pengarna kom krypande eller skulle jag helt enkelt bara tjura ihop som ett litet barn som inte får godis?
Mitt i denna tanke ser jag en massa kottar under en tall, otroligt vackra stora kottar, jag tar ett varv runt tallen. Jo minsann här finns ju något, upp med kameran och fram med stativet. Efter en stunds letade hade jag hittat bästa bilden på flera dagar.
Det blev tyvärr inga bilder som var bättre än den jag tog under sommaren på landskapet men kottarna räddade mina dagar.
Så att åka till amerikat och fotografera kottar kanske inte är så dumt ändå?

Älskar öknen

Morgon i Cayonlands, Utah

När vi kom till Canyonlands blev jag återigen påmind om varför jag älskar öknen så otroligt mycket. Att sitta på en klippa och se solen går upp och inte höra annat än några korpar som flyger fram och tillbaka är att leva det goda livet.
Tystheten är så kompakt att du nästan kan ta på den, ibland är det knappt att man vågar röra sig för att man kommer att störa tystnaden.
Nu är ju tyvärr inte alla områden som Canyonlands, nä det finns en motsats och den heter Moab. Staden som måste ha mer jeepar än invånare och definitivt mer mtb-cyklar.

Här pulserar adrenalinet i varenda gathörn och den ena människan är coolare än den andra. Men visst är skönt att sätta sig vid ett bord och äta god mat istället för att värma på ytterligare en burk chili.

Men jag kan inte komma från känslan att vara på fel ställe. Jag är inte skapt för Moab så är det bara. Jag saknar tystnaden, ensligheten och mörkret. Det låter säkert som att jag är folkskygg vilket jag definitivt inte är.
Men öken för mig är inte adrenalin och puls, det är eftertanke och tid att se och uppleva. Jag vill hinna sitta på en sten och se solen strålar lysa, jag vill hinna se och känna med hela kroppen, jag vill vara närvarade.
Det kan jag i öknen det är de som gör den så speciell för mig.

Ni är tio minuter sena

Stud Horse Point – Arizona

Efter mycket irrande på små grusvägar hoppades vi att vi äntligen var på rätt väg mot Stud Horse Point. Hur ska man kunna hitta rätt när gps-kordinaterna man försöker följa inte stämmer och det är avtagsvägar till höger och vänster precis överallt.

Och för att göra allt lite mer besvärligt fick vi möte på en väg där man inte kan mötas. Den mötande bilen vevade ner rutan och frågade glatt om vi visste vart vi var på väg. Jo vi tror det eller vi hoppas åtminstånde att det är rätt.

Han bekräftade att vi var på rätt spår men vi var tio minuter sena för att få bilden. Vilken bild? Vet han vilka bilder vi ville ta? Vi såg funderande på varandra och fortsatte köra.

När vi väl kom fram insåg vi att vi snarare var för tidiga, ljuset skulle inte bli bra på minst en timma. Vår plan var att använda efterglöden till att lysa upp de ljusa klipporna och jobba med långa tider. Efterglöden kommer först en stund efter solen gått ner.

När jag tänker på hans kommentar så blir jag både lite full i skratt och sorgsen. Han var så inkörd på vad han hade läst någonstans, men framförallt blir jag sorgsen på att han missade det riktigt fina ljuset.

Varför åka från en fin plats innan det blivit mörkt?

Att följa sin instinkt

Aspar, Grand Canyon Nationalpark (Klicka för större bild)

När vi kom till Grand Canyon tog jag ett djupt andetag, otroligt vad häftigt det var. Så stort och så vackert att det kändes omöjligt att föreviga på bild. Omöljigt också för att man behöver vassa armbågar för att stånga sig fram till den bästa platsen, där står man sedan på rad som packade sillar och tar samma bilder som alla andra. För mig blev det en total kreativ blockad.
Efter en kväll och en morgon vid canyonen var jag rätt less på att inte få ta mina bilder, de som jag brinner för, de som gör mig glad och får min kreativitet att släppas fri.
På väg tillbaka till campingen den morgonen körde vi genom en skog av aspar och granar. Jag såg något i ögonvrån som fick mig att reagaera, den första känslan var att vända bilen och köra tillbaka vilket jag gjorde.
Oj vad jag är glad att jag lät känslan tala och reagera på instinkten. Mina bilder på Grand Canyon blekar brevid mina kära träd.

Så dagens lärdom är att följa sin instinkt och att ta på sig vantar när det är 3 grader kallt!

Att vända en känsla

Det två uppgivna och småirriterade fotografer som lämnade Death Valley med kurs mot Valley of Fire i Nevada.
En välbehövlig dusch, en kall öl, en kopp kaffe och sol. En bra uppladdning för en kväll bland de intima landskapen.
Jag tror fortfarande inte att jag förstår hur mycket jag älskar det stället och hur mycket det har påverkat mig som fotograf och människa. Det var här kärleken till öknen väcktes på allvar för två sedan. Skulle jag bara få besöka ett ställe till innan jag går till sista vilan skulle det nog bli Valley of Fire.
Att ströva fram bland stenar i regnbågens alla färger och söka sina motiv är som att leva i en dröm som man inte vill ska ta slut.
Ett amerikanskt par jag träffade under kvällen sa: ”Vi hade bara tänkt stanna ett par dagar men vi blir nog kvar ett tag”.

Det är Valley of Fire, när du väl är här vill du inte härifrån.
Kan en känsla vara starkare än så?

Översvämning

Mesquite dunes, Death Valley (Klicka för större bild)

Death Valley brukar handla om värme men nu handlade allt om vatten. Vatten på den torraste platsen i USA? Ja och inte så lite heller.

När vi kom till Death Valley hade det regnat nästan oavbrutet under bilfärden, vilket är mycket ovanligt. I dalen hade det ännu inte börjat regna så vår första kväll blev helt fantastisk. Åska, tunga moln och annalkande oväder. Peppade och glada anade vi inte att resten av tiden skulle bli allt annat än bra.

På väg tillbaka till bilen den kvällen åskade och blixtrade det från fyra olika fronter. Sista biten sprang vi i ren nervositet, jag brukar aldrig vara rädd när det gäller väder men nu var jag rejält uppskrämd. Natten bjöd sedan på regn, åska och hård vind, jag vaknade nervöst några gånger för att höra vinden slita ursinnigt i tältduken och klappade mig själv på axeln eftersom jag valt de största stenarna till att hålla kvar tältet.

Resten av dagarna i Death Valley är tyvärr inte mycket att skriva hem om. Dåliga eller åtminstånde mindre bra förhållanden och väntan på att det ska bli bättre. Avstängda vägar, blöta sanddyner, klarblå himmel, lera och dåligt humör.

Det positiva är värmen som faktiskt kom och solen som har stekt våra bleka kroppar.

En helg på Knuthöjdsmossen

Att kunna summera en helg i en bild tillhör inte vanligheterna för mig. Men efter min workshop-helg i Bergslagen tror jag att jag kan det. Den innehåller det som jag såg kände och vill tillbaka till.

Imorgon lämnar jag Sverige för tre veckor i sydvästra USA och jag hoppas kunna dela bilder med er under tiden. Önskar er några fina oktoberveckor.

Morgon på Knuthöjdsmossen (Klicka för större bild)

Jag kommer alltid älska

Sanddyner – Death Valley (klicka för större bild)

Så bär det snart av igen. Om ungefär en vecka åker jag till USA för att tillbringa tre veckor i mina älskade ökenområden. Det blir den fjärde resa på tre år.
När jag kom hem från första resan längtade jag tillbaka så mycket att jag lovade mig själv att tillbringa en månad per år i öknen. Det har jag nu hållt i tre år.
Det känns som att komma hem när jag sätter mig i bilen och kör ut ur Las Vegas. Ja jag säger kör ut ur Las Vegas. För den stan kommer aldrig kännas som hemma. Jag är inte ens säker på att den finns. Den kan vara en stor illusion.

Detta blir faktiskt sista resan på ett tag. Det är så mycket mer jag vill se, uppleva och så mycket som lockar i framtiden. Öknen kommer alltid ligga nära mitt hjärtat och jag kommer definitivt att återkomma.
Att bestämma att det inte ska bli någon mer resa på ett tag har inte varit lätt. Det känns som när man i ett förhållande bestämmer att man inte ska leva ihop längre. Det kommer bli en separationsångest som jag verkligen inte ser framemot. Jag kommer alltid att älska den hårda, karga och ogästvänliga öknen på det där speciella sättet som gör att man alltid vill tillbaka.

Copyright © Fotograf Patrik Larsson