Hösten i svartvitt

Tidig höst – Ekbacken, Falköping (klicka för större bidl)

Jag har en ide om att skapa en portfolio svartvita bilder under hösten. Självklart ska jag inte sluta ta bilder i färg men jag vill utmana mig själv och se vad jag kan göra i den svartvita världen.
För mig känns hösten som ett bra tillfälle att ta tag i en utmaning. Dels älskar jag årstiden allmänt och jag fotograferar ofta rätt mycket under hösten. Men mest av allt vill jag börja under hösten för alla fina färger. Ja jag vet det låter som ett skämt.
Varför skulle man vilja fotografera svartvitt under hösten här hela naturen vibrerar av färg?

För mig finns en enkel anledning till det. Svartvitt handlar om toner och olika färger ger olika toner. Som exempel är ju alla träd gröna under sommaren visserligen olika nyanser men ändå bara gröna, detta gör att det bara blir en ton i svartvitt. Under hösten så är vissa träd gröna, andra gula och endel röda. Där har jag tre olika toner direkt. Räkna sedan in alla nyanser av färger så har jag helt spektrum av toner.

Jag ser den här lilla utmaningen till mig själv som ett sätt att utveckla min syn på landskapet och ett sätt att bli duktigare på det svartvita både på att se motiven och den efterföljande bildbehandligen. Det var i det svartvita mörkrummet allt började för många år sedan. Jag kan fortfarande känna doften av fixeringsvätskan på fingrarna och uppleva spänningen av att se en bild sakta växa fram i skenet av den röda lampan. Så för mig är det är lika mycket ett steg framåt som en blick tillbaka.

Min lilla utmaning gör att jag med spänning ser fram emot hösten alla dagar bakom kameran och datorn.

Har du något sätt att utmana dig själv?

The Needles

The Needles – Canyonlands Nationalpark (Klicka för större bild)

Att se nya platser kan vara lika frustrerande som inspirerande. Det finns ju alltid en bild i huvudet om hur det ska se ut. Vad händer om din bild inte stämmer med verkligheten? Eller gör den någonsin det? Om du är som jag så stämmer den inte ofta. Visst har vi en förmåga att tänka oss allt i bästa möjliga scenario? Så var det åtminstånde när jag kom till Canyonlands Nationalpark och området The Needles. Jag hade inte sett så mycket bilder men ändå tillräckligt många för att bygga ett landskap i min fantasi som var bland det bästa jag sett.

Om det var som jag tänkt? Nä inte denna gången heller. När ska man lära sig egentligen?

Flera av platserna jag besökte för att hitta en bra plats för kvällen var inte alls så bra som jag hade hoppats på. Timma efter timma åkte jag från plats till plats i bilen och vandrade sedan ut för att hitta något som jag blev inspirerad av. Jag blev mer och mer sliten. Värmen och den stekande solen tog ut sin rätt. Jag hällde i mig vatten som bara rann rakt igenom.

Mitt sista hopp stod till en Jeep trail som har det fina namnet Elephant hill. Jag fick hög puls bara av att se bilar köra upp. Jisses det var så långt från en väg man kan komma. Jag konstaterade också att jag gick upp snabbare än bilarna körde. Det är då man undrar om bilar verkligen ska vara över allt. Enligt kartan skulle jag ha en fin vy en bit från vägen mot söder. Min förhoppning var att det skulle driva in lite moln och att jag skulle få kvällssolen in på klipporna. Visst det skulle nog kunna bli bra. Tillbaka till bilen för att fylla på energidepåerna sedan ut igen när solen började dala.

Där satt jag sedan på en klippa med den värmande solen i ansiktet och kameran klar på stativet. Väntades på att solen skulle komma i rätt position. Tystnaden var påtaglig och så snart solen gått ner så började fladdermössen jaga i luften just ovanför mig. En stund som hämtad ur en bok om hur det fina livet ska levas.

Copyright © Fotograf Patrik Larsson