Våren är på kommande

Oj vad det känns i luften att våren är på kommande. Våren för mig har de senaste åren varit synonymt med Skåne. Vilket det blir även i år och ja jag längtar. Finns inget bättre än att ströva runt i bokskogen och höra bofinkar, grönsångare och sitta i en sluttning och sippa på en kopp kaffe. En välkommet avbrott i det ekorrhjul vi alla verkar vara i.

Ett tips en Fredag som denna är att besöka George Stockings hemsida. Min vän Ian Plant sa en gång att George är den bästa fotografen du aldrig hört talas om. Det kan faktiskt ligga något i det. Dessutom håller han till i sydvästra USA som ju ligger mig varmt om hjärtat.

Skäralid, Söderåsens nationalpark

Om att ta sig ut

Att ta sig ut och fotografera hemmavid är bland det svåraste som finns. Det finns alltid saker man skulle behöva göra först. Det är en stor anledning till att jag gärna lämnar Sverige för längre fotoresor. Då vet jag att jag bara ska koncentrera mig på att fotografera och kan inget gör med pappershögarna som ständigt verkar växa på kontoret. Därför ser du också mer och mer bilder från andra delar av världen på hemsidan och bloggen.

Men igår blev jag så vansinnigt sugen på att sitta vid vattenbrynet med kameran i hand och höra havet sakta höjas och sänkas. Ryggsäcken packades, batterier och minneskort kontrollerades sen bar det av till Ramsvikslandet. Det är något speciellt med att runda klipporna och komma ut mot havet. Doften, ljuden och de kala klipporna.

Som alltid vill jag göra något bättre och annorlunda är tidigare. Vilket blir ganska svårt på ett ställe där man varit många gånger. Men efter att ha halkat omkring bland såphala alger en stund fann jag mitt motiv eller kanske jag ska säga att jag fann min förgrund. 28 bilder senare lämnade jag min lilla täppa. Nöjd, glad och ganska säker på att jag fått något som jag gillade.

En morgon….

Jag upphör aldrig att förvånas över hur ljuset kan förändra ett landskap. Alla bilderna i detta inlägg är tagna under en morgon bland sanddynerna i Death Valley nationalpark i USA. Underligt nog var det också den sista morgon i min älskade öken på ett tag. Det var en glad, matt och överväldigad landskapsfotograf som tömde sanden ur skorna denna morgon. Under mina föreläsningar brukar jag försöka påtala att det är ljuset som gör bilden. Jag vet ju att det är så, men ändå blir jag ständigt överraskad av variationen. Dessutom var jag helt säker på att det denna morgon inte skulle bli något vidare ljus. Men oj vad fel man kan ha!

Efter ett par koppar kaffe, frukost och härliga samtal med min vän Reb lämnade jag öknen med tårarna rinnande nedför kinden. Det är känslor som dessa som göra att jag kommer tillbaka.

”From time to time everyone needs a little bit of desert” – Sven Hedin

Copyright © Fotograf Patrik Larsson